Fjärilen

Dikten och låten "I Rise Above" är beserad på denna dikt. Skrev den mitt i min dotters sjukdomstid, när jag försökte sätta min in i hur hon upplevde det. Men det är helt min egen tolkning.

Här nere är det mörkt, så mörkt
Det finns ingen väg ut, ingen nödutgång.
Den enda vägen är upp och trappen är så brant, så brant.
Jag halkar och faller gång på gång.
När jag kommer så högt att jag kan se en liten strimma ljus,
faller jag igen.
Hur många gånger ska jag orka? Orka börja om att klättra?

Min väg är så lång och klättringen så svår, så svår.
Utanpå syns ingenting mer än en utmärglad kropp.
Jag ser sval och hård ut, men inuti rasar en eld, en storm.
En kamp mellan det onda och det goda som sakta bryter ner mig.
Jag vill leva men orkar inte kämpa mer.

Jag är så trött, så trött.
Det hemska som rasar inom mig säger;
Att jag inte får äta,
Att jag inte får vara glad,
Att jag inte får känna,
Att jag inte får komma fram,
Jag är instängd i detta mörka hål med den branta, hårda trappen
som enda sällskap.
Vetskapen om detta gör mig ihålig och tom.

Varför ska jag kämpa mer?
Varför kan jag inte bara ge upp?
Lägga mig ner och äntligen få slappna av och vila?
Behöver det, behöver det så försvivlat mycket.
Vill bli av med det onda, mörka, hemska som river i mitt bröst
dag som natt.

Dag för dag, steg för steg.
Två trappsteg närmare ljuset, ett ner.
Jag vill upp, men mörkret drar så hårt, så hårt.
Jag vill så mycket men min kraft är så svag.

Ju  närmare ljuset jag kommer, ju mer känner jag att mitt nya liv finns däruppe.
Mitt liv, mitt nya liv.
Jag är värd att komma mig till ytan,
Jag är värd att får börja om mitt liv.
Jag är värdefull.

Jag ramlar igen. Jag faller så hårt, så hårt.
Orkar inte längre.
Är så trött, så trött.

Minns namnen jag gett till mina ofödda barn.
Ska de aldrig få se ljuset?
Ska de aldrig få träffa mig?
Ska de inte ens få en chans att komma hit?
Jag måste klättra, jag måste orka!

Tre steg upp, ett tillbaks. Två steg upp.
Jag orkar inte, det är så tungt, så tungt.
Mörkret är så svart och gropen så djup.
Jag vill bara vila. Bara vila ett tag, bara få slappna av.

Jag tittar upp och ljuset är starkare nu.
Närmar jag mig, är det verkligen möjligt?
Jag är nära nu, så nära.
Det onda i bröstet börjar lösas upp, jag faller i gråt av lättnad.
Tårarna rinner i floder och smärtan blir mindre och mindre.
Jag är så slut, har kämpat så hårt.
Jag har kommit så långt.

Nu vill jag upp, jag reser mig och fortsätter.
Jag är snart uppe nu.
Det lyser så starkt, jag badar i ljuset.
Min kropp suger in kraften.
Styrkan växer för varje steg och jag känner mig hel.
Jag känner mig ny.

Jag vill hjälpa andra att förstå att det finns en väg upp
och att det går komma sig från mörkret.
Jag är ett levande bevis på det.
Jag är i allra högsta grad levande.

Jag är larven som blev instängd i en mörk puppa.
Puppan är öppen nu och jag står på översta trappsteget.
Jag drar ett djupt andetag.
Jag ler och känner livet flöda genom mig.
Puppan ramlar av.
Jag är tillbaks, jag är pånyttfödd.
Jag har vuxit till en stark och vacker Fjäril!

- Anna Erixon