Fjärilen

Dikten och låten "I Rise Above" är beserad på denna dikt. Skrev den mitt i min dotters sjukdomstid, när jag försökte sätta min in i hur hon upplevde det. Men det är helt min egen tolkning.

Här nere är det mörkt, så mörkt
Det finns ingen väg ut, ingen nödutgång.
Den enda vägen är upp och trappen är så brant, så brant.
Jag halkar och faller gång på gång.
När jag kommer så högt att jag kan se en liten strimma ljus,
faller jag igen.
Hur många gånger ska jag orka? Orka börja om att klättra?

Min väg är så lång och klättringen så svår, så svår.
Utanpå syns ingenting mer än en utmärglad kropp.
Jag ser sval och hård ut, men inuti rasar en eld, en storm.
En kamp mellan det onda och det goda som sakta bryter ner mig.
Jag vill leva men orkar inte kämpa mer.

Jag är så trött, så trött.
Det hemska som rasar inom mig säger;
Att jag inte får äta,
Att jag inte får vara glad,
Att jag inte får känna,
Att jag inte får komma fram,
Jag är instängd i detta mörka hål med den branta, hårda trappen
som enda sällskap.
Vetskapen om detta gör mig ihålig och tom.

Varför ska jag kämpa mer?
Varför kan jag inte bara ge upp?
Lägga mig ner och äntligen få slappna av och vila?
Behöver det, behöver det så försvivlat mycket.
Vill bli av med det onda, mörka, hemska som river i mitt bröst
dag som natt.

Dag för dag, steg för steg.
Två trappsteg närmare ljuset, ett ner.
Jag vill upp, men mörkret drar så hårt, så hårt.
Jag vill så mycket men min kraft är så svag.

Ju  närmare ljuset jag kommer, ju mer känner jag att mitt nya liv finns däruppe.
Mitt liv, mitt nya liv.
Jag är värd att komma mig till ytan,
Jag är värd att får börja om mitt liv.
Jag är värdefull.

Jag ramlar igen. Jag faller så hårt, så hårt.
Orkar inte längre.
Är så trött, så trött.

Minns namnen jag gett till mina ofödda barn.
Ska de aldrig få se ljuset?
Ska de aldrig få träffa mig?
Ska de inte ens få en chans att komma hit?
Jag måste klättra, jag måste orka!

Tre steg upp, ett tillbaks. Två steg upp.
Jag orkar inte, det är så tungt, så tungt.
Mörkret är så svart och gropen så djup.
Jag vill bara vila. Bara vila ett tag, bara få slappna av.

Jag tittar upp och ljuset är starkare nu.
Närmar jag mig, är det verkligen möjligt?
Jag är nära nu, så nära.
Det onda i bröstet börjar lösas upp, jag faller i gråt av lättnad.
Tårarna rinner i floder och smärtan blir mindre och mindre.
Jag är så slut, har kämpat så hårt.
Jag har kommit så långt.

Nu vill jag upp, jag reser mig och fortsätter.
Jag är snart uppe nu.
Det lyser så starkt, jag badar i ljuset.
Min kropp suger in kraften.
Styrkan växer för varje steg och jag känner mig hel.
Jag känner mig ny.

Jag vill hjälpa andra att förstå att det finns en väg upp
och att det går komma sig från mörkret.
Jag är ett levande bevis på det.
Jag är i allra högsta grad levande.

Jag är larven som blev instängd i en mörk puppa.
Puppan är öppen nu och jag står på översta trappsteget.
Jag drar ett djupt andetag.
Jag ler och känner livet flöda genom mig.
Puppan ramlar av.
Jag är tillbaks, jag är pånyttfödd.
Jag har vuxit till en stark och vacker Fjäril!

- Anna Erixon

Citat

"Barnen är små så kort tid i ens liv. Tjänsten att att hålla sig nykter till förmån för deras trygghet tycker jag vi är skyldiga att ge dem."

- Anna Erixon

I see

I see Green grass and Blue sky
I see Worldpeace and Happy people
I see Flowers and Birds so Colourful and Beauty
I see Clean water and Jumping fish
I see Healthy food in Abundance
I see Laughing and Playing
I see Education and Individuell help
I see Friendship and Open boundarys
I see Animals living in Peace
I see Untouched Rainforests
I see Respekt for all Living
I see Honesty and Keeping words
I see Equal value for all Beings
I see Hope and Faith
I see Balance and I see lots of LOVE!
I see ALL this and I KNOW that this is our future, If we believe and pray.
We have a choice!

- Anna E

Dikt tillägnad lilla Aline <3

Så liten och söt hur kan tiden ta slut?
Vi frågar oss och undar minut för minut.
Hur kan det vara så att lillan måste gå?
Det skär så i hjärtat när vi tänker så
Vi sparar alla minnen i hjärtats gömma,
och aldrig någonsin vi kommer att glömma.
Hon var en liten ängel som till jorden kom,
hon lärde oss att älska och vände sedan om!

- Anna Erixon

I Rise Above - I kyrkan på Examen

Min äldsta dotter sjunger i kyrkan på examen (låten som jag skrivit, tillägnad alla med ätstörningar) tillsammans med sina kompisar för hennes sjuka lillasyster!
http://youtu.be/-zD3AcIQt9c

I Rise Above!

http://youtu.be/4sMcL1xXrCM


I Rise Above!

Vers 1.

Its  so dark , so dark in here,
I´m so alone and I feel fear.
You say Im thin, but I know that you lie.
I feel so worthless, I Just wanna die.

 Where do I find the strength to move on?

I want to feel good, I want to belong.
I look inside and search for a light.
My war is over, I have peace in sight!

Refr:

I move towards the light, I want to make it
I don’t want to be shallow, can no longer fake it
Cause I`am Me  and that’s alright
The love inside has won My fight.
Cause I am beautiful and I am free
I don’t have to starve to be me!

Vers 2.

I rise above and fear no one,
My life is here and yet to come.
I f there´s a will there is a way,
I know it´s true whatever you say.

The voice inside has lost the fight,

I have to make it to the light.

My unborn child has a right to live,

I`ve so much love I want to give. 

Refr:

I move towards the light cause I want to make it
I don’t want to be shallow, can no longer fake it
Cause I`am Me  and that’s alright
The love inside has won My fight.
Cause I am beautiful and I am free
I don’t have to starve to be me!

Den största smärtan och kärleken!

Den största smärtan och kärleken!

 Smärtan inuti är olidlig, den river och sliter.

Värken pulserar utan barmhärtighet.
Jag kommer svimma, jag kommer gå sönder. Hjälp mig!
Jag vill bara springa iväg och lämna denna hemska smärta bakom mig.
Men det går inte, den är inuti mig, och den växer för varje sekund.

Jag ser färger när jag blundar. Vill inte blunda med orkar inte stå emot.

En kraftig röd färg som sakta förvandlas till gulorange,
smärtan stegrar sig och nu ser jag bara vitt, vitt vitt, vitt.
Jag kan inte andas, jag kan inte röra mig.
Färgen saktar ner, det blir gult och sedan rött igen,

Jag kan andas igen. Jag öppnar ögonen och rör på mig,

jag hinner le lite matt.

 Smärtan kommer tillbaks, den river och sliter i mitt inre.

Den röda färgen hoppas över denna gång och det blir gult direkt, det vita
pulserar och vill aldrig släppa taget, jag skriker.
Den släpper greppet och jag andas igen.
Jag orkar inte, jag svettas och är torr i munnen, måste dricka.
Hinner inte, det gula kommer direkt och det vita pulserar så kraftigt,
sliter mig mitt itu, jag rämnar, jag dör.

Ur dimman som jag befinner mig i hör jag ett skrik, Jag är inte död.
Ett kraftigt, förtvivlat, livskraftigt skrik.
En våt, blåröd, blodig sprattlande sak läggs på mitt bröst.
Jag blir alldeles varm och lugn.
Tårar rinner nerför mina kinder, väntan och smärtan är äntligen över.
Jag tittar ner och ser på det vackraste jag någonsin sett,
Min dotter!

Kärleken jag känner fyller varenda cell, varenda por i min kropp.
Hjärtat sväller till den dubbla storleken, för nu rymmer den även dig mitt barn.
Den platsen är för alltid Din oavsett vad som händer.
Välkommen till livet och tack för att du valde just mig till mamma.
Jag älskar dig!

 -          Anna Erixon